KBT - hjälp eller förträngning?
Lite kritiska tankar runt den så populära, evidensbaserade terapiformen Kognitiv Beteendeterapi. Eller i dagligt tal, KBT: Visst är det rimligt att titta på hur man praktiskt kan hantera situationer, men ett av problemen med denna terapiform ligger i att patienten tvingas att möta situationerna med fokus på ”här och nu” och helt enkelt bara ersätta ”negativa” tankemönster med ”positiva” innan hon riktigt på djupet förstår roten till problemet och hur man från barndomen genom en process av accepterande och tillåtelser, utifrån ens villkor, skapade och utvecklade mönstret / paranoian. Det handlar alltså snarare om att förtränga än att bearbeta. Om man t.ex. går genom något tungt, som sorg, kan man med KBT klistra på ett förväntat och normativt emotionellt uttryck, istället för att verkligen gå genom och bearbeta det man upplever. Dessutom tar behandlingen enbart hänsyn till hur patienten istället vill/önskar/begär leva sitt liv, snarare än det som är i linje med vad som verkligen är bäst för patienten/livet. Om jag exempelvis upplever ångest finns det med stor sannolikhet en bakomliggande orsak. Man inte upp i roten till det onda i KBT, utan enbart själva ångesten. KBT har säkert hjälpt många, men en personlig tanke är att det förmodligen bara är tillfälligt. Ty, man må få bort symptomen, men inte orsaken......
URL: http://jmm.nu/lite-grann-om-angest/
Kanske det finns bättre terapier mot ångest än just KBT?