Om ni visste vilket handikapp det är......

 

 

att vara blödig. Ta det här med skolavslutningar, exempelvis. Alla mammorna står raka i ryggen och med glädje och stolthet i blicken. Och så jag - utmärkande, söndergråten innan vi hinner in i kyrkan. Det är något med kyrkor....det är något med avslut.....det är något med "Den blomstertid nu kommer".....det är ta mej fan något med allting. Så är det för oss som är extremkänsliga. Eller HSP som det förkortas på engelska. Vi tar sällan saker och ting lättvindigt, utan sörjer där och då en tid och epok som inte kommer tillbaka, en 7:e klass som inte existerar till hösten utan transformeras till en 8:a.......

 

 

Att barnen växer ifrån oss, ofrånkomligt, att de blir allt mindre beroende av oss som är beroende av att känna oss behövda. Vi oroar oss för framtiden, oron lägger sordin på glädjen över ett långt och soligt sommarlov. Eller? Och så står man till åtlöje, mitt bland andra glada och helt normala föräldrar, som ett stort svullet rödljus i ansiktet. Man kan varken uppföra sig eller se normal ut........Man känner sig bara känslomässigt handikappad och vill vara nån annanstans.......